Historisk tidskrift 127:4 • 2007
Innehåll (Contents) 2007:4
Uppsatser (Articles)
Comparative history – a contested method
Heinz-Gerhard Haupt
Fulltext (pdf)
Sammanfattning
Komparativ historia – en ifrågasatt metod
Artikeln är en analytisk genomgång av den jämförande historiens
historiografi. Komparativ historia har, menar författaren,
många intressanta fördelar, inte minst kan den gå utöver nationella
stereotyper och kasta nytt ljus över fenomen vi trodde oss
vara välbekanta med.
Det är ett intellektuellt krävande sätt att skriva historia
då den förutsätter goda språkkunskaper, kunskap om olika historiemiljöer
och historietraditioner samt vana vid att närma sig historien
med ett teoretiskt perspektiv. Universitetens rekryteringspolitik
och sättet att fördela forskningsbidrag i Europa ger dock alltid
den nationella historien ett försprång.
Jämfört med litteraturvetenskap, juridik och religion är jämförande
historia en senkommen inriktning som inte blivit aktuell förrän
efter första världskriget då vissa historiker anklagade historieskrivningen
för att ha drivit på nationalismen. Den belgiske historikern
Henri Pirenne, den tyske historikern Otto Hintze och inte minst
fransmannen Marc Bloch uttryckte alla förhoppningar om den
jämförande historiens framtid och möjligheter.
Under 1960-talet utvecklades jämförande historia främst bland
ekonomhistoriker, med debatten kring industrialiseringen,
och historiska demografer, som diskuterade om det fanns en
europeisk familjemodell. Historiskt inriktade sociologer har
också skrivit jämförande historia. Barrington Moores fick med
sitt banbrytande verk om fascism, bönder och demokratiska revolutioner
efterföljare i Charles Tilly, Theda Skcopol med flera, som
kom att använda sig av jämförande historia för att studera
uppror, sociala rörelser och revolutioner. I de historikermiljöer
som stod nära samhällsvetenskaperna, och vars ansats var mer
analytisk än narrativ, fick dessa jämförande ansatser efterföljare,
främst inom samtidshistoria.
Jämförande historia är en flexibel metod som innebär att vi
lyfter blicken över den nationella horisonten och identifierar
liknande fenomen eller strukturer i åtminstone två olika miljöer
vilka knyts samman av en specifik problematik. Då jämförande
historia är en sorts historiskt experiment måste den som gör
jämförelsen utgå från klara hypoteser, noga förklara valet
av miljöer eller enheter som skall jämföras, utveckla själva
jämförelsen samt diskutera kausala orsaksmöjligheter. Jämförande
historia tydliggör på så sätt grundvalarna för den historiska
berättelsen i större utsträckning än många andra sätt att
skriva historia på.
Jämförande historia är speciellt lämpat att studera utbredda
processer och strukturer. Den tjeckiske historikern Miroslaw
Hroch har till exempel formulerat en modell för att jämföra
nationalism på 1700- och 1800-talet.
Jämförande historia låter sig dock svårligen göras med mer
än ett fåtal jämförelseobjekt, om det skall vara möjligt
att gå igenom och jämföra första- och andrahandskällor. Ett
alltför stort antal jämförelseobjekt omöjliggör också en ordentlig
historisk kontextualisering. I uppsatsen anförs som exempel
att en jämförande studie som begränsar sig till italienska
och tyska fascistiska frivilligkårer troligen ger bättre resultat
än en jämförelse av tio olika fasciströrelser under samma period.
Behovet av att begränsa antalet fall som jämförs hänger också
ihop med att den historiker som jämför två fall i olika länder
måste läsa in sig på bägge ländernas historiografi. Annars
är risken att studierna kommer att överdriva de nationella
skillnaderna och betona olikheter som egentligen kanske inte
finns utan beror på att vissa företeelser inte studerats i
vissa länder medan de fått stor uppmärksamhet i andra.
Men även om den jämförande historien utgår från empiri baserat
på historiskt källmaterial och analyserar det i ljuset av den
historiska kontexten, så ligger tonvikten på en viss problematik
som vägleder studiens upplägg och berättelsen den resulterar
i. En jämförelse följer alltså vare sig de historiska aktörernas
logik eller källornas logik. Det är problematiken och intresset
för teori som skall leda fram till en jämförelse, inte tvärtom.
Att testa och omformulera teoretiska hypoteser, som för det
mesta formuleras på en mellannivå, är centralt i jämförande
historia. Jämförande historia handlar dock inte om att tvinga
teoretiska modeller på den historiska verkligheten. De teoretiska
utgångspunkterna måste anpassas, rättas, kritiseras och omformuleras
i konfrontation med de empiriska resultaten. Makroteorier,
däremot, har ofta sådana generaliserande anspråk att de egentligen
inte kan bli föremål för jämförande fallstudier.
Jämförande historia har kritiserats för att generalisera och
därmed förenkla historiska skeenden. Men även historiska studier
som bara berör ett fall generaliserar. Det viktiga är att
dessa generaliseringar inte görs oreflekterat och att den historiska
kontexten inte glöms bort. Jämförande historia har också kritiserats,
bland annat av Michel Espagne, för att egentligen bara förstärka
den nationella berättelsen och bekräfta dess stereotyper. Espagne
menar att historien i stället bör ta sin utgångspunkt i människors
kontakter och idéutbyten. Jämförande historia handlar dock
inte främst om att jämföra nationer som sådana utan om att
jämföra vissa företeelser i olika miljöer. Den typ av studie
som Espagne föreslår är däremot väl ägnad att förnya och berika
den jämförande historien, som kanske haft en viss tendens att
glömma just frågor om idéöverföring och direkt påverkan. De
nya sätten att skriva historia, exempelvis histoire croisée,
som studerar påverkan och samtidighet, kan dock inte ersätta
jämförande historia. Dessa inriktningar har som fokus de
direkta kontakterna mellan aktörer, mellan miljöer och mellan
institutioner. Jämförande historia är mer än så: det är en
”problemlösarhistoria” som leds av teoretiska överväganden
och som innebär en permanent och kritisk utvärdering av studieobjekten,
begreppen och resultaten.
Keywords
comparative history, transfer history, histoire croisée, methodology
of history, historical narratives
|