Historisk Tidskrift. Utgiven av Svenska historiska föreningen
  Hem Aktuellt  Tidigare nummer Bli Medlem  Annonsera Om Historisk Tidskrift  För skribenter  Föreningen In English
 

Historisk tidskrift 127:4 • 2007

Innehåll (Contents) 2007:4

Uppsatser (Articles)

Comparative history – a contested method

Heinz-Gerhard Haupt

Fulltext (pdf)

Sammanfattning

Komparativ historia – en ifrågasatt metod

Artikeln är en analytisk genomgång av den jämförande historiens historiografi. Komparativ historia har, menar författaren, många intressanta fördelar, inte minst kan den gå utöver nationella stereotyper och kasta nytt ljus över fenomen vi trodde oss vara välbekanta med.

Det är ett intellektuellt krävande sätt att skriva historia då den förutsätter goda språkkunskaper, kunskap om olika historiemiljöer och historietraditioner samt vana vid att närma sig historien med ett teoretiskt perspektiv. Universitetens rekryteringspolitik och sättet att fördela forskningsbidrag i Europa ger dock alltid den nationella historien ett försprång.

Jämfört med litteraturvetenskap, juridik och religion är jämförande historia en senkommen inriktning som inte blivit aktuell förrän efter första världskriget då vissa historiker anklagade historieskrivningen för att ha drivit på nationalismen. Den belgiske historikern Henri Pirenne, den tyske historikern Otto Hintze och inte minst fransmannen Marc Bloch uttryckte alla förhoppningar om den jämförande historiens framtid och möjligheter.

Under 1960-talet utvecklades jämförande historia främst bland ekonomhistoriker, med debatten kring industrialiseringen, och historiska demografer, som diskuterade om det fanns en europeisk familjemodell. Historiskt inriktade sociologer har också skrivit jämförande historia. Barrington Moores fick med sitt banbrytande verk om fascism, bönder och demokratiska revolutioner efterföljare i Charles Tilly, Theda Skcopol med flera, som kom att använda sig av jämförande historia för att studera uppror, sociala rörelser och revolutioner. I de historikermiljöer som stod nära samhällsvetenskaperna, och vars ansats var mer analytisk än narrativ, fick dessa jämförande ansatser efterföljare, främst inom samtidshistoria.

Jämförande historia är en flexibel metod som innebär att vi lyfter blicken över den nationella horisonten och identifierar liknande fenomen eller strukturer i åtminstone två olika miljöer vilka knyts samman av en specifik problematik. Då jämförande historia är en sorts historiskt experiment måste den som gör jämförelsen utgå från klara hypoteser, noga förklara valet av miljöer eller enheter som skall jämföras, utveckla själva jämförelsen samt diskutera kausala orsaksmöjligheter. Jämförande historia tydliggör på så sätt grundvalarna för den historiska berättelsen i större utsträckning än många andra sätt att skriva historia på.

Jämförande historia är speciellt lämpat att studera utbredda processer och strukturer. Den tjeckiske historikern Miroslaw Hroch har till exempel formulerat en modell för att jämföra nationalism på 1700- och 1800-talet.

Jämförande historia låter sig dock svårligen göras med mer än ett fåtal jämförelseobjekt, om det skall vara möjligt att gå igenom och jämföra första- och andrahandskällor. Ett alltför stort antal jämförelseobjekt omöjliggör också en ordentlig historisk kontextualisering. I uppsatsen anförs som exempel att en jämförande studie som begränsar sig till italienska och tyska fascistiska frivilligkårer troligen ger bättre resultat än en jämförelse av tio olika fasciströrelser under samma period. Behovet av att begränsa antalet fall som jämförs hänger också ihop med att den historiker som jämför två fall i olika länder måste läsa in sig på bägge ländernas historiografi. Annars är risken att studierna kommer att överdriva de nationella skillnaderna och betona olikheter som egentligen kanske inte finns utan beror på att vissa företeelser inte studerats i vissa länder medan de fått stor uppmärksamhet i andra.

Men även om den jämförande historien utgår från empiri baserat på historiskt källmaterial och analyserar det i ljuset av den historiska kontexten, så ligger tonvikten på en viss problematik som vägleder studiens upplägg och berättelsen den resulterar i. En jämförelse följer alltså vare sig de historiska aktörernas logik eller källornas logik. Det är problematiken och intresset för teori som skall leda fram till en jämförelse, inte tvärtom. Att testa och omformulera teoretiska hypoteser, som för det mesta formuleras på en mellannivå, är centralt i jämförande historia. Jämförande historia handlar dock inte om att tvinga teoretiska modeller på den historiska verkligheten. De teoretiska utgångspunkterna måste anpassas, rättas, kritiseras och omformuleras i konfrontation med de empiriska resultaten. Makroteorier, däremot, har ofta sådana generaliserande anspråk att de egentligen inte kan bli föremål för jämförande fallstudier.

Jämförande historia har kritiserats för att generalisera och därmed förenkla historiska skeenden. Men även historiska studier som bara berör ett fall generaliserar. Det viktiga är att dessa generaliseringar inte görs oreflekterat och att den historiska kontexten inte glöms bort. Jämförande historia har också kritiserats, bland annat av Michel Espagne, för att egentligen bara förstärka den nationella berättelsen och bekräfta dess stereotyper. Espagne menar att historien i stället bör ta sin utgångspunkt i människors kontakter och idéutbyten. Jämförande historia handlar dock inte främst om att jämföra nationer som sådana utan om att jämföra vissa företeelser i olika miljöer. Den typ av studie som Espagne föreslår är däremot väl ägnad att förnya och berika den jämförande historien, som kanske haft en viss tendens att glömma just frågor om idéöverföring och direkt påverkan. De nya sätten att skriva historia, exempelvis histoire croisée, som studerar påverkan och samtidighet, kan dock inte ersätta jämförande historia. Dessa inriktningar har som fokus de direkta kontakterna mellan aktörer, mellan miljöer och mellan institutioner. Jämförande historia är mer än så: det är en ”problemlösarhistoria” som leds av teoretiska överväganden och som innebär en permanent och kritisk utvärdering av studieobjekten, begreppen och resultaten.

Keywords

comparative history, transfer history, histoire croisée, methodology of history, historical narratives